Nu måste jag svamla och skriva av mej igen, för fan vad tungt det blev just nu. Cis hörde av sig och skrev: Fattar fan inte va du håller på med, blir jääävligt trött på ditt beteende. Vafan håller du på med?
Eh.. halsen dunkar och känns som den ska spränga sig själv snart ( biverkn på effen? ) och pulsen tickar som bara den, jag har konstant ont i magen och en stor klump i halsen som bara växer sig större.
Mamma hörde av sig för någon timme sen, ringde men jag orkade inte svara. Skickade ett snabbt sms tillbaka så hon inte skulle komma hit (hon gör de ibland) och skrev att jag inte orkade prata, och ville va ifred. Att dom skulle ha de bra på semestern osv.
Fick svar:
Du mår väl inte dåligt?
Nejnej.. jag mår bra.
Hon: vad bra, vettu vad vi gjort idag....


Hon ser mej inte. Hon vill bara att jag ska va så perfekt som möjligt. All the time.
Tänk när jag sa att jag skulle till aiya och hon säger: en hel vecka - du har väl jobbet att sköta, plus att du borde verkligen börja lägga ner dig lite mer på läxor och så nu sista året. Hade varit bra om du pluggat istället för att dra till aiya och supa. (ingen kan säga supa som min mamma).

Hon unnar mej inte ens en veckas ledighet och ha roligt, utan jag kommer åka dit med ångest och komma hem med ångest för att ja haft roligt. För roligt. Och inte pluggat.
Sedan att vi kommer hem den dagen vi börjar skolan (missar första skoldagen alltså) gör de hela inte bättre. HUR KUNDE DU BOKA EN RESA SOM FALLER SÅ NÄR DU BÖRJAT SKOLAN CARRO?!
Det var dåligt gjort av dej.
1 dag. 1 jävla dag. Som består av upprop och lunch.


Nej ja svamlar värre än ja brukar, bare massa skit som trycks ner på vit bakgrund på en dator och som sedan slängs iväg så alla ni kan läsa detta. Jag vet inte vart ja ska ta vägen eller göra. Jag käkade ½ portion havregrynsgröt utan nånting på och spydde. Spydde Spydde Spydde, medans tårarna bara sprutade och ångestklumpen växte. Fick sms från en kompis samtidigt, "saknar dej, det känns som att du inte mår så bra vännen, inte hört nåt från dej på hela sommarn och du drar dej undan och svarar inte.. jag är orolig"
hon har så rätt. Vissa kompisar är inte helt dumma ändå utan dom fattar att något är fel.
Medan andra reagerar med ilska och besvikelse över hur ja behandlar dom - inte så konstigt, ja hade nog själv reagerat så, men dom gör de hela bara ännu värre. Snart stänger ja väl mej inne i min ångestlägenhet och grinar hela tiden som de var förrut. Med N.
Livrädd för det.

Sen var det detta med att söka hjälp. MHE kliniken, ska försöka tänka den här tanken varje dag och samtidigt försöka rasa i vikt för jag vägrar läggas in på nåt jävla behandlingshem utan att va smal och fin. Never.

Vet inte varför jag gör såhär mot mej själv. jag vill bara må bra :(
Snälla låt mej slippa ha så jävla ont hela tiden - krama om mej och säg att de kommer bli bra..
trygghet.


Jag mår såjävla inåthelvete dåligt, ja vet. Men ändå så behöver ja inte hjälp för så sjuk är ja inte. Så detta måste fortsätta ett tag till.. ingen mat. Tränaträna. Grina & spy, dra sig undan folk och tänka på mat, kalorier och mått/vikt dygnet runt.

Förresten, hur ofta väger ni er?