Ok, here I go....
Efter en heldagsroad till borås med Å så kom jag hem till vårat hus. Ångesten hann ikapp och det tog inte lång tid förrän jag tryckt i mej 10-15 atarax och en hel karta, 15 sömntabletter. Sömntabletterna åkte ner fortare än fortast på toan i smyg medan ludd och Å var ute och rökte..

Blev en stor diskussion om jag skulle till NÄL eller inte. Ludd ringde och kollade och det blev ilfart till trollhättan och akuten i 280 km. Körde till och med om en ambulans tydligen. ( kommer inte ihåg värst mkt utan det här är vad dom berättade för mej ). Efter 1 ½ liter kol däckade jag och märkte inte att folk sprang ut och in eller stack i mej eller tog prover. Vaknade av att läkaren kom in, han hade stora snea ögon, (kines) och pratade konstigt. Mumlade att jag var tvungen att vara kvar för observation men jag ville tydligen bara hem hem hem. Somna till slut igen till pipet från alla grejer som hade kopplats på mej in i en maskin och så blev det till slut morgon.. Fick åka hem, minns fortfarande inte hur jag kom ut därifrån, väl hemma däcka jag i sängen och sov bort hela dagen. Helt slut. Ångesten är för stark just nu, jag klarar inte av den, den vinner hela tiden! Vart ska man ta vägen, vad ska man göraa, jag hatar mej själv mer än mest just nu!!
Dagen innan körde jag mot en bergvägg i full hastighet men ångrade mej i sista sekund och körde bara ner och fastna i diket mot bergväggen..  Vad finns det egentligen att leva för?
Har fortsatt att skära mej, nu ännu djupare och jag kommer va en zebraflicka på studenten med en stor mask överdragen över mej.. Va sådär låtsaslycklig, fejk och få alla att tro att allt är lugnt. Zebraränderna kommer synas... det känns jobbigt, outhärligt.. men jag kan inte göra det ogjort. Det var monstret inom mej som gjorde det. Jag är inte värd att älskas, att må bra, att känna mej fin och ha bra självförtroende. Enda jag lyckas med är att må sämre och sämre för varje dag och dessutom få alla andra runt mej att må skit.
Vore det inte bättre om jag bara försvann?????

Var i Uddevalla på äsenheten för nån vecka sen, fick E som behandlare. Åh jag älskade henne från första stund. Jag längtar dit nu.. ska träffa doktorn och sjukgymnast på torsdag.. och innan dess ska prover vara tagna igen. Fan jag hatar fortfarande blodprov, men jag älskar att skära mej själv och ha ont. Felet med mej?
Är nervös inför det med, fet som fan nu och allt är bara SKIIIIT. Måste berätta för E hur det är nu.. överlever inte ensam. Det går bara inte.
Snälla kom och rädda mej..... Ta bara hand om mej och låt allting bli bra.

Tabletterna skriker på mej, likaså nagelsaxen som ligger lockande nära. Ensam hemma, hur kommer det här sluta? NÄL igen? Jag är rädd. Som fan nu också.