Vill bara fetgrina och skrika rätt ut  att JAG HATAR DEN HÄR SJUKDOMEN!
Vart fan ska ja ta vägen, hur ska jag orka ta tag i allt, jag känner bara för att skita i allt för det hjälper ändå inte. Jag har fortfarande samma panik och ångest, och dessutom blir jag bara fetare och fetare. Jag dööör.

Vill bli smal. Snygg. Sexig. Vacker. Het.
Är fet, tjockast, fulast, ohetast.

Hela nattjäveln bestod av drömmar med ångest och negativa tankar. Jag kan inte ens sova utan att tänka på det här. Mat mat mat mat mat mat mat, fan det är det enda jag hinner med nuförtiden ju. När man lagt ner gaffeln så dröjer det inte många sekunder (känns de som) som man måste äta igen.
Hur äter ni? Ni som får hjälp/dagvård/inlagd?

Idag blir det ut och kolla lite kläder kanske, måste göra något, hålla mej sysselsatt, slippa tänka. För det är då de går åt helvete.

Emelie vi klarar det imorn med?

Älskar dej så himla mycket. Du får mej att må bra! TACK ÄLSKLING!

Länge sen man bloggade nu, har varit tufft och jobbigt en tid, mycket tankar i huvudet och känslor som inte är mot positiva hållet. Hur jag än gör så är jag hela tiden så kluven. Vad vill jag egentligen allra mest?
Bli frisk?
Eller
Bli smal och sjuk
Hela tiden tror jag att det finns ett mellanting, frisk och smal. Gör de det egentligen?
Idag på äsenheten så sa min behandlare att jag skulle släppa alla dessa tankar och fokusera på att bli frisk. Annars var dagvården helt meningslös. Men hur släpper man en tanke på att bli smal när det är det ja allra mest vill? Har märkt att man inte alls blir smal av att äta "rätt". Att äta så lite som möjligt däremot och träna är det bästa sättet att gå ner fort i vikt.

Tankar i mitt huvud just nu:
"Om jag går ner till 50 kg så kan jag bli frisk sen, ta tag i dagvård osv"
"Hur mycket måste jag träna för att förbränna alla äckliga kalorier jag stoppat i mej?
"Jag blir bara fetare och fetare"
"Vad ser han hos mej egentligen? Jag är ju fet och äcklig!"
"Sex är jobbigt, närhet är jobbigt, bara för att ja känner mej så mjuk och vidrig"
"Hur ska jag orka kämpa när jag fortfarande vill gå ner i vikt?"
"Varför kan jag inte gråta längre?"
"Jag kommer va fetast när dagvården börjar"

Hmf, det var lite av alla miljoner saker jag tänker på. Vet inte hur detta ska sluta men det är väl bara att fortsätta ta en dag i taget och hoppas att det hela löser sig. Jag vill slippa paniken och ångesten som konstant rör sig i min hjärna pga mathelvetet. Samtidigt som jag ändå känner att det är värt varenda ångestattack för att nå mitt mål.

Måste ut, måste gå, måste bränna fettet som hela tiden äckligt samlar sig på min kropp. Kämpa hårdare, då lyckas jag.

Saknar mamma. Saknar kramar och närhet. Jag hatar att jag älskar det. Jag vet inte vad ja vill. Vad ja behöver. Vill bara springa rätt ut i ingenstans och springa tills jag inte kan andas längre. Få paniken och ångesten att lätta lite, och känna mej renare och fräschare. Jag vet inte varför jag har börjar gilla att skada mej själv, ångesten blir för stark så det blir för jobbigt att känna den. Fysisk smärta är bättre än psykisk.

Dagens intag:
1 äggmacka
1 glas juice
sushi

Too much. Imorgon är en ny dag. Hmf.